Konstnärligt mervärde
by Magnus Bons

Titeln på Jacob Dahlgrens utställning ”Kommersiell retrospektiv: Live in Your Head” är både instruktiv och kul. Och vald med den där glimten i ögat som utmärker hans konst – för en ”kommersiell retrospektiv” är ju precis vad det handlar om. Presentationen äger rum på ett affärsdrivande galleri, även om just den sidan av saken sällan lyfts fram i konstsammanhang, och den innehåller ett urval verk från början av hans konstnärskap fram till nu.   

Ett av verken utgår från en idé han fick redan när han gick på Mejan, och består av ett antal lika långa tunna träbitar placerade på varandra. Men de är inte fästade i varandra utan går att flytta och förskjuta som man önskar. De korta bitarna av MDF har kvar sin naturliga färg, men är också målade med vitt; först bara på ett litet stycke i kanten, sedan mer och mer så att till slut hela biten är vit.

Ligger de kant i kant och i mönsterordning bildar deras yttre form en kvadrat, med en rätlinjig triangel i vitt som korsar bildytan. Men om träbitarna vänds och läggs varannan vit och varannan omålad bildas olika randiga pyramidformer där spetsarna möts i mitten. De kan också läggas så att en mängd andra mönstereffekter uppstår, variationsmöjligheterna framstår som nära nog oändliga. Och, som sagt, träbitarna kan även förskjutas sidledes.

Den visuella effekten är lika svårförklarlig som självklar, och har samtidigt en slående likhet med plastgalgarna i ”Open Time Project” och tumstockarna i ”Units of Measurements”, eller ännu hellre med verket ”Subject of Art”. Där har blyertspennor av olika längd packats ihop till kubformer som bildar reliefmönster och ibland något som påminner om bokstäver.

Utöver den optiska effekten som ansamlingen av material framkallar, förenas verken av att mängden samtidigt förändrar varje enskild del. Och att de tillsammans skapar ett slags överskott. Såväl visuellt som konceptuellt – vilket möjligen är samma sak i det här fallet. Något oförutsett och oplanerat uppstår, som resultatet av en process som startades därför att Jacob Dahlgren ville testa en idé han fått.

Jag tänker mig att det är vad utställningstitelns andra led – ”Live in Your Head” – syftar på. Att han i galleriet försöker gestalta något av allt det som pågått i hans huvud genom åren. De ständiga tankeströmmarna där nya verk växer fram, infallen som poppar upp och funderingarna på hur de ska utföras. Ett inre görande.

Rändernas repetition och regelbundenhet finns ju där som en röd tråd, liksom kontrasten till det oordnade flöde av intryck som omger oss i vardagen. Vi känner igen de flesta material han använder, de ger oss hemkänsla och överskådlighet – just på grund av att verken drivits så långt in i abstraktion. Jacob Dahlgrens konstverk kommer med en påtaglig lätthet, som att han plockar fram egenskaper som legat vilande i materialet.

Fast det finns också en helt annan referens inbäddad i utställningstiteln ”Live in Your Head”, en av hans många anspelningar på annan konst. Nästan i förbifarten kastar han in en hänvisning till en – numera klassisk – utställning på Kunsthalle Bern 1969, sammanställd av stjärncuratorn Harold Szeemann. I den visades flera av dåtidens dagsaktuella konstnärer inom konceptkonst och postminimalism, som Lawrence Weiner, Bruce Nauman, Eva Hesse och Robert Smithson.

Utställningens fullständiga titel löd: ”Live in Your Head: When Attitudes Become Form”, och även den andra deltiteln uppfattar jag att Dahlgren tar fasta på, men, så att säga, outtalat. Ändå innehåller den i lika hög grad paralleller till hans eget konstnärskap.

För det titeln beskriver är ett pågående existentiellt tillstånd, en materialisering av intressen och inställningar. ”När attityder blir form” – är inte det exakt vad Jacob Dahlgrens konstverk gestaltar? De visar oss hur han förhåller sig till sin omgivning, olika ståndpunkter och iakttagelser som betonar abstrakta utsnitt, men som i sin förlängning rymmer en världsåskådning.

Det här är hans blick på världen. Fylld av nyfikenhet och humor. Och i en konst som ofta aktiverar och blandar in publiken.

Jag läste nyligen en anteckning av Lars Olof Loeld, där han beskrev sin arbetsmetod som en ”förenkling av en förenkling”. Han omvandlade ju minnet av en solnedgång till geometri. Och även Jacob Dahlgren förvandlar väl – lite förenklat – vardagens företeelser till abstraktioner. Om man med förenkling samtidigt avser förtätning och förankring.

/Magnus Bons