Konståkare
by Annika Ström

Min goda vän Jacob gillar min konst historier. Dessa om hur man som konstnär blir behandlad och hur man tacklar sin situation.

Som denna; En konstförening kontaktar mig för ett uppdrag om att skriva om en konstnär vars verk de har köpt in och som skall lottas ut till deras föreningsmedlemmar. Dem hade aldrig köpt av mig och det var inget jag har sörjt; tänk att bli utlottad och någon stackars vinnare, vinner ett verk av mig som dem absolut inte vill ha. En gång vann min mamma en etsning och eftersom hon hade vunnit den måste hon ju hänga upp den, eftersom den bekräftade att hon hade haft tur i något. Den tavlan hänvisade hon som den- som- jag -vann -tavlan. Den fick ett annat värde och konstverket själv hängde oroligt på väggen. Färgerna bleknade av dåligt självförtroende och oro. ”Var har du fått den fula tavlan ifrån?” ”Jag vann den.”

Konstförening skulle i alla fall göra en publikation. Denna gång är de lite ”experimentella” och har inte bara anlitat skribenter och konstkritiker utan också andra väsen som t.ex. konstnärer. Jag försöker låta som att det var ju modigt av dem. Honoraret var skrattretande lågt, men det kunde vara roligt att pröva. Jag började genast skriva ner något efter att sett en bild av det inköpta verket.
Det var ett textverk.

Jag börjar skriva om min första relation med bokstäver och att de kan mena något, som brunnslocken i min födelsestad Helsingborg som jag högt hoppade över. Det stod nämligen på vissa lock FV som betydde farligt våldtagen och på vissa bara ett V som betydde bara våldtagen. Det var alltså inte så farligt om man hade råkat gå på det brunnslocket. Det fanns ett brunnslock för A också som jag tror stod för avbruten kärlek. K stod för kärlek och det locket skulle man gå på, för då väntade kärleken, jag letade ivrigt, men det fanns inga sådana i Helsingborg.
Ivrig i min skrivarglädje fortsatte jag om textkonstnären och gick loss om en kärlekshistoria, där hon satt på en ruskig mörk bar i Wien och hur hon genom en ihop knåpad öletikett ser en fras och därmed inser att hon är riktigt kär. Innan sagan är slut kommer hennes älskade och de är lyckliga i alla dagar. Alltså en kärleks historia i Wien. Kärlek i Wien, men inte i Helsingborg och om ödesdigra brunnslock. Jag var nöjd.
Jag skickar iväg texten, och väntade mig ett komplimangsvar på hur snabb jag hade varit och vilken rolig text, men svaret blev genast äh uh äh och att kunde det inte handla mer om denna konstnärs verk och en lång lista på linkar till vad andra har skrivit om henne. Hon menar alltså att jag skall skriva en essä som en konsthistoriker och framförallt att jag skall studera hennes verk genom andras ofta dö trista essäer med fraser som strategies of dicplacement etc. Det skulle ta en vecka. Minus skatt.
Jag går då in på varje Link och kopierar något dravel med en massa konstiga ordval och fyller ett dokument med ren ”copy and paste”, som absolut inte har något sammanhang och till och med på olika språk. Den skickar jag iväg och den essän är nu i boken över inhandlade konstnärer.
Nej, det är den inte. Den kom inte med och svaret blev:
”Kanske en annan gång. Äh uh äh. Adjö.”

Denna konsthistoria berättar jag för Jacob, som tack var den refuserade”copy and paste essän” frågar mig om jag kan skriva något här och att jag kan minsann skriva vad sjutton jag vill i hans text!

”Va? Är det sant?”
”Ja, precis vad du vill!”
Jacob är en riktig konstnär.

Jag börjar;
Enligt statistik så är det fler människor i England som besöker Tate Modern än vad det är som besöker en fotboll match. Konst är för fin-eliten har det alltid påståtts och sport är för folket. Enligt en vän så är 97 % av all statistik påhittad -också hans.

Jag hade en kompis som jobbade på statistiska central byrån och hon påstod att all statistik bara hittades på och vad hon själv sysslade mest med hela dagarna, var att räkna hur många kanelbullar och bananer som blev uppätna i fika rummet, och på vilka olika tider på dygnet, hur många av dem var som var män, och hur många som var kvinnor och en ruta med vet ej.

Vet ej var den populäraste rutan att kryssa i av alla enkäter. Jag själv älskar att fylla i enkäter och fyller oftast då i Vet ej rutan bara för att den som läser det skall få ett gott skratt.

Men den statistikern skrattar nog inte, utan går hem och säger till sin partner att:
”Ja, det var så körigt på jobbet idag,
”Hurså?” säger denne från soffgruppen.
”Jo, det var så många som fyllde i vet ej.”

Eller så är det en ruta för disagree, ibland står det extremyly likely eller extremly unlikely. Alltså att jag skulle extremly likely tycka att ostsmörgåsarna på Easyjet var jättegoda och att det var extremly likely att jag skulle köpa dem igen.

Eller extremly unlikely att jag inte skulle det.

Detta ger mig panik, som om jag bara gick och tänkte på Easyjets ostsmörgåsar hela dagarna. Jag vill inte framstå som enfaldig, även om de har garanterat anonymitet, så i sådana fall kryssar jag i Don´t know.

Till Jacob text gör jag ”research”. Det skall man ju när man fått ett uppdrag. Jag bläddrar snabbt förbi kultursidorna, som då ofta inkorporeras med nöje.

Kultur & Nöjen. Det står alltså aldrig Sport & Nöjen. Alltså är sport inget nöje och får därför mer pengar än kultur. Men om man nu skrev Sport & Nöje så skulle det se ut som mera kul och då skulle kultur och sport båda vara nöje, kanske då lika värde och få lika lite pengar.

På kultur sidorna ser en jag film reklam om Tonyo Harding, en skridsko åkare som kom från White Trash och som fick sämre poäng än alla andra eftersom hon var White Trash och var alltså inte moralisk förebild som alla andra skridsko prinsessor från fina familjer. Där ser man. Sport är inte alls klasslöst som de själva vill på hyvla.

Inte där i heller. Min pappa är mycket sport intresserad till förtret för min mamma som hatade sport, och gjorde det till en egen sport, kan man säga, att sabotera för dem som gillade sport. Kom det sporttittarbesök så började hon livligt diskutera enfalden i sporten. En besökare sa till mig en gång:

”Din mamma, hon är väldigt debattglad, speciellt vid en spännande match.”
Han kom aldrig mera och såg på match hos oss.
Så fort det var fotboll så sa hon: ”Varför kan man inte ge lagen varsin boll?”

På kvällen efter en lång lycklig dag i ateljén fortsätter jag min essä research med att se på tv sporten.
Välklädda människor i en studio diskuterar taktik och tider, jag noterar att de ser mer ut som botoxade mäklare än f.d. idrottare. Sedan går det över till ett klipp där en ledsen man står och flåsar över sina skidstavar just framme i mål.
Hur känns det? frågar sport journalisten

Skidåkaren svarar entonigt om sina långa ensamma dagar med hårda träningspass och långa lopp på upplysta skidspår om natten. Sedan börjar han tala om sin diet.
Vi får veta vad han äter. Morgon middag kväll. Och mellanmål. Jättetråkig mat. Inget godis, inte ens en öl. Sen får vi höra om hans krämpor, med höftleder och knäoperationer. Ont över allt. Han talar länge och väl och mycket detaljerat. På bästa sändnings tid. Sen är vi åter i studion hos de ärtiga.

Varför frågar ingen hur en konstnär mår?
Aldrig har jag fått frågan om hur det känns efter kommit i mål med en utställning.

Innan jag kom till min ateljé idag, så gick jag till en skönhets salong för att färga mina blonda ögonbryn mörkare. Genast kom vi in på politik medan hon duttade mina ögonbryn med mörk färg och formade dem som om jag var en arabisk prinsessa.

Det gjorde inget att jag inte såg klok ut för hon hade lovat att gå med i Labour partiet och bli politiker. Något måste göras sa vi. Jag fick en lojalitets kort och sa att jag skulle komma tillbaka, men det visste jag att jag inte skulle, eftersom jag inte såg klok ut med mina kolsvarta ögonbrynsfjun över ögonen. Men jag hade i alla fall trissat skönhetsexperten till att ge sig in i politiken. Min högra axel kändes bättre också.

Väl i min ateljé skulle jag diska koppar i ateljéhusets kök. Men: Jag hade nyligen köpt ett disk ställ. Jag hade bidragit till ateljé gemenskapen och kände mig lite duktig över det. En dag senare var diskstället bortplockat och inställt i ett kök skåp. Jag ställde tillbaka det och diskade mina koppar, lät vattnet rinna av och tog sedan tillbaka kopparna lagom blöta till min ateljé. Ännu en dag senare är diskstället borta igen, och istället för diskstället är det en lapp med pytteliten text. Jag fick hämta mina glasögon.

Det är ett hot.
”Om stället inte plockas bort efter användning kommer det att försvinna helt.”
Jag ryggar tillbaka. Kanske slängs mitt diskställ ner i de soptunnor som är fulla med blöjor som stod vid vår byggnad och stank. Jag låter stället stå kvar i skåpet. Jag tror jag vet vem det är. Det är en konstnär som alltid har ont i knäna. Och höften.

Sportsidorna är många, medan kultursidor få. Dem har det bra. Ändå snor de från oss: Konst åkare. Konst sim. Här i England där jag bor kommer atleter hem från olympiska spel och tävlingar och är kallade Heros. Our Heros står det. Welcome home. Senare ser vi olika hjältar i reklam för smör, banker och strumpbyxor. Hjältarna mjölkar sin hjältestatus. När en konstnär som hyllats över hela världen kommer till Heathrow eller Arlanda så är det inga flaggor som viftas. Aldrig har jag kallats hjälte.

Snarare du skall inte tro att du är något. Jag är avundsjuk på sporten helt enkelt.

Jag har härmed ett förslag; av all sport som visas på TV så skall 10 % av sändningstiden visa ett stycke konstverk, en performance, en skulptur, ett märkligt ljud eller 15 hojtande ungdomar efter en workshop av Jacob Dahlgren som hissar upp sina handmålade vackra konstplakat, medan Charlotte Kalla susar förbi framför TV kamerorna i hundra nittio.

Ja! men det har ju redan hänt! Heja Jacob och de ensamkommande i Skellefteå!
Konst till alla som lever!!

Hurra för sportkonsten!

/Annika Ström