Ränder, Ränder, Cirklar, Rutnät
by Hedvig Wiezell

Jacob Dahlgren har under de senaste 20 åren ihärdigt arbetat och levt med abstraktionens oändliga möjligheter och en precis känsla för materialitet. Hans produktion är omfattande, mångsidig och enveten och sträcker sig från ett materiellt måleri, skulptur och installation till videoverk och performativa demonstrationer. Återkommande i hans verk är fascinationen för ränder, upprepningar och användandet av vardagliga objekt som byggstenar i ofta storskaliga abstrakta verk rika på konsthistoriska referenser.

I utställningen Not and Or på Eskilstuna konstmuseum presenteras ett stort antal verk, både äldre och nyproducerade, i en installation som labyrintiskt rör människor framåt genom rummet. Kanske säger Dahlgrens utställningsdesign lika mycket om hans konstnärskap som verken i sig. Istället för att använda den stora salens befintliga väggar löper ett byggstängsel genom rummet. Det är ett alldeles vanligt stängsel, ett sådant vars funktion brukar vara att avgränsa oss och stänga oss ute från ofärdiga byggen och pågående arbeten i de offentliga rummen. I Not and Or fungerar stängslet istället som en slags konstens infrastruktur som både bär verken, avslöjar dem och ger oss ett raster att se själva utställningen igenom. Vi ser baksidor och sladdragningar, hängningar och tekniska lösningar. Sådant som annars motarbetas och döljs och som snarare tillhör byggandet och processen än institutionens färdiga utställningsform. Metalltrådarnas rutnät blir oundvikligen också ett slags tittrutor, där det nästan aldrig går att se enbart ett verk utan att förhålla sig till utsnitt av det runt omkring. Ungefär så som ett stadsrum inte sorterar intryck utan är en ständig kakofoni av mönster, möten och geometriska konstruktioner. I detta sorl av intryck ger Dahlgren oss verktyg för att avgränsa och urskilja delar av helheten, att sortera och med de nyfunna delarna konstruera nya sammanhang.

Längst in i en klaustrofobiskt trång korridor visas videoverket Non Object (2013), där Dahlgren med kameran i hand genom olika städer förföljer människor med randiga kläder. I och med installationen kan endast en person åt gången se det voyueristiska verket som isolerats från resterande utställning. I den andra uppbyggda boxen tar Neoconcrete Ballet sin form under utställningsperiodens gång. Även det är ett verk som bygger på andra människors närvaro och delaktighet. Genom MDF, plugg och borrmaskiner engageras en grupp studenter från Eskilstuna Folkhögskola för att i olika skift med fria händer arbeta utifrån Dahlgrens givna instruktioner kring vilka geometriska former som ska växa fram. Arbetet pågår inuti boxen och det som synliggörs i utställningsrummet är enbart handlingarnas baksidor, med tidens gång formar pluggarnas bottnar fram en mural av mönster. Det är återigen en omvänd estetik där vår blick riktas mot det som vi annars inte ser.

De senaste verken i utställningen är serien Not and Nor. Sirligt ihoppassade geometriska former av mdf, plexi och plyfa trycks precist samman av metallramar och spännband. De negativa ytorna där utsågade cirklar skapar hålrum ger de abstrakta collagen en sällsam spänning. Det är ett måleri med material som kan kopplas tillbaka till samma typ av utforskande som går att finna i Dahlgrens allra tidigaste verk från Kungliga Konsthögskolan.

På många sätt är Dahlgren en tillgänglig konstnär. Hans förhållningssätt till material är befriande rationellt. Med hög teknisk färdighet använder han dörrar som blivit över i en renovering, piltavlor som reas ut, enkel MDF, t-shirten, borrpluggen och färgflimret från barnens kungfu panda-film. Det är tydliga och prestigelösa material som vi alla har en relation till. Frågan om konstens distribution är även den frigörande ur många aspekter. Visst har han ett ansett galleri, finns i museers samlingar och gör offentliga konstverk, ställer ut på konstmässor och biennaler. Men han har också en prunkande hemsida där hans videoverk finns att se, egna arkivsidor för projekt som Signs of abstraction och instagram-konto för projektet Peinture Abstraite. Där går det att följa hur Dahlgren varje dag, precis som de senaste 17 åren, har burit en t-shirt ur sin samling på 1300 randiga tröjor. Det är ett generöst förhållningssätt där professionell samtidskonst annars oftast är tillgängligt enbart för de grupper som hittar till de fysiska institutionerna.

Det är svårt att inte fråga sig var gränsen går mellan en konstnärlig praktik och ett liv fyllt av vardaglig-gjorda visuella vanor när en till exempel bläddrar genom Dahlgrens tumblr-sida Signs of abstraction. I projektet samlar han sedan 1993 fotografier av geometriska abstraktioner som han ser på gator, sporthallar, affärer eller fasader. När en sådan syn på världen en gång börjat, kan den då någonsin sluta?  Det är frågor att ta med sig både in i utställningen och ut från den; en Dahlgrensk blick på omvärlden.

/Hedvig Wiezell